The Ironism

The Ironism


The lair of Lars J. Nilsson. Contains random musings on beer, writing and this thing we call life.

March 2016
MTWTFSS
« Jan Apr »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031 

Categories


Mannen på sjunde raden (SE)

This is text in Swedish I wrote last summer. Me and a friend gave each other story titles to complete, with a maximum story length of 500 words. Fair warning: this content is unedited.

fungrimfungrim

Dag 1

”Seven roads to hell” rullar igång i högtalarna och jag går ut på scenen. Natten är lugn, och det är bara fåtal kunder i publiken. Jag har sista dansen innan stängning – endast de envisaste eller fullaste är kvar. Det är bara här, bland de vilsna, övergivna och förvirrade som jag vågar dansa på riktigt.

När jag svänger runt stången första gången ser jag honom. Mörk kostym, solglasögon, rak i ryggen, och getskägg. Det är som någon öppnar en floddörr. Jag snubblar, överväldigad av sedan länge förtryckta känslor, innan jag fångas upp i musiken igen.

Mannen på sjunde raden tycks ge mig allt han har.

Marge är den enda som är kvar när jag går av. Hon är upphetsat och uppspelt. ”Fan, Inna”, bubblar hon när vi byter om, ”du är så jävla bra!” Jag hör knappt resten och mumlar mina svar. I magen bränner en farlig värme – ett farligt beroende i en värld utan gudar.

Jag kommer sova dåligt i natt.

Dag 2

Han är här igen och sitter på samma plats. Jag har valt ”Under his wings” som sista nummer, och ett flyktigt ögonblick funderar jag på att låta bli. Men jag kan inte. Jag är som en narkoman som sitter med tjacket utlagt framför mig. När jag står där med ryggen mot stången, benen brett särade, och väntar på första beatet finns det inget val. Mina bröstvårtor styvnar, pulsen ökar och andningen blir snabb.

Återigen är det som en flod. Som om det är han som ger och inte jag som tar. Dansen transporterar mig tillbaka. Jag hör flöjter studsa mellan stenväggar. Det luktar kamfer, svett och damm. Strålkastarna värme är som solen över Eanna.

Jag kommer inte kunna sova alls i natt. Uruks stora tempel ligger i spillror. Babylonien är sedan länge glömt. Men sluter jag ögonen hör jag flöjterna spela och känner sandstenen under mina nakna fötter på tempelgolvet.

Och magen bränner.

Dag 3

Det är sista dansen. Han är här och jag borde inte gå på scenen. Jag borde fly och gå tillbaka till ett stilla liv och glömska. Men jag kan inte. ”The Final” börjar och hettan i magen kräver ett svar. Det finns inget val.

Jag tappar all kontroll. Alla år av försiktighet rinner av mig. De sista kunderna i lokalen förlorar sakta fokus i blickarna och sjunker ihop. Några börjar dregla. En äldre man rycker i spasmer när han kommer. Salen stinker av svett och hormoner och behov. Men mannen på den sjunde raden sitter stilla, rak i ryggen och småleende. Jag förloras i musiken, och när den tystnar springer jag i blind panik ut från scenen och snavar fram genom minnen av Eufrat och en förlorad tid.

Jag kommer till sans stående mitt på Årstabron. Jag vet inte hur jag kom hit. Men han står bredvid mig. Alldeles nära. Och när jag vänder mig mot honom vecklar han ut sina breda vingar i natten.

Runt mig släcks stjärnorna en efter en och mörkret tar mig.

The proprietor of this blog. Lunchtime poet, former opera singer, computer programmer. But not always in that order. Ask me again tomorrow.

    Comments 0
    There are currently no comments.